Read Aloud the Text Content

This audio was created by Woord's Text to Speech service by content creators from all around the world.

Text Content or SSML code:

Kapitel 97 Torsdag 13:30-14-ish Jukka ryckte till när de väldiga luckorna på Trefaldighetskyrkans klocktorn öppnades och klockorna ödesmättat började slå. Han spanade ut över kyrkparkens välansade grusgångar och såg hur människor från olika håll närmade sig kyrkan i mindre och större grupper. Från ett närliggande daghem kom en ledare tätt följd av ett tjugotal barn som gick hand i hand iklädda illgröna reflexvästar. Runt omkring honom hörde han glada hälsningsfraser på olika nordiska språk och betraktade prästkollegor från fyra länder som stannade och småpratade innan de gick in för att ta del av öppningsgudstjänsten som skulle utgöra startpunkten för den tre dagar långa konferens. Han försökte hela tiden hålla utkik efter någonting som inte såg ut att höra hemma där. Men ingenting stack ut. Han såg mamma-barngrupper som anslöt sig till kyrkobesökarna och vad han antog var en kantor som ledde en barnkör i procession in genom huvudporten. “Jag upptäcker inget ovanligt. Hur går det för er”, viskade har i öronsnäckan. “Östra dörren är klar. Inget att rapportera”, svarade Tanja. “Västra dörren klar, bara en massa prästkragar över allt”, rapporterade Seppo. Jukka signalerade åt Johanna att han går in och kollar läget. Johanna nickade till svar och bekräftade att hon tar över spaningsansvaret för huvudporten. Under förmiddagen hade himlen spruckit upp och en klar februarisol hade spritt sitt sken över staden. Men nu började mörka moln samlas över Vasa centrum och en lätt bris förebådade en stundande snöstorm. Jukka såg ut över den stora halvfulla salen och uppskattade antalet människor till drygt fyrahundra. Ett lågmält sorl hade lagt sig under den höga arkaden i den nygotiska kyrkan. Albert Edelfeldts stora altartavla fungerade som bakgrund för Jukkas spaning över folkmassan där vaktmästare ställde i ordning det sista inför invigningen samtidigt som några tekniker från finjusterade mikrofonernas placering inför radiosändningen som strax skulle sändas ut på radiokanaler i hela Norden. “Fan”, sade han irriterat och lite för högt för sig själv så att han måste ursäkta sig för en liten pojke som tittade upp på honom med en chockerad min. Inom några minuter hade alla hittat en plats och en kantor vid orgeln uppe på läktaren började spela preludium. Två vaktmästare öppnade de bakre innerdörrarna och en procession med ett tjugotal präster i vita albor började gå upp för altargången. Vissa av dem bar mässhake och stola. Längst fram bar en man ett stort kors i trä. Jukka flyttade sig för att få bättre uppsikt över gruppen och fick syn på ett bekant ansikte näst längst bak i tåget. “Hör upp alla. Elin siktad i kyrkan. Jag upprepar, Elin siktad inne i kyrkan”, sade Jukka i öronsnäckan. Tyst och smidigt kom hans kolleger in i salen genom de tre ingångarna. Elin var omringad, men de avvaktade för att se vad som skulle hända. Seppo hade lagt fram möjligheten att mördaren skulle använda Elin för att genomföra attacken, men de kunde inte dra vapen i en sal full av människor utan att vara säkra. Inte i en sal full av barn. Kapitel 98 Torsdag 13:30-14-ish Jukka instruerade de andra att hålla ögonen på vad som hände runt om i krykan. Mördaren kunde vara där någonstans. Attacken kunde ske när som helst. Om någon tittar på en i ett rum fullt av människor, tenderar man att upptäcka det så småningom. Som om vårt undermedvetna på något sätt registrerar uppmärksamheten som riktas mot oss. Det måste ha varit något sånt Elin kände, när Jukka fokuserade sin blick på hennes varje rörelse. Hon hade hunnit ungefär tre fjärdedelar längs med altargången när hon tittade upp från golvet och deras blickar möttes i ett ömsesidigt skräckfyllt ögonblick. Han såg hur blek hon var och hur svetten dröp om hennes pannan som om hon varit febrig. Elin tappade koncentrationen på vad hon gjorde och snubblade över radioteknikernas kablar som låg tvärs över gången. I fallet ramlade hon handlöst och fastnade med alban i en av bänkarna bredvid sig så att knapparna slets upp. Jukka kände hur allt runt omkring honom började röra sig långsammare. Paniken spred sig som en shockvåg genom salen, från de som först upptäckte vad Elin hade på sig till de som satt längre ut från händelsernas centrum. I ögonvrån såg han hur Johanna och Seppo från varsitt håll dragit sina pistoler och riktade dem mot Elin samtidigt som de skrek till alla som samlats i kyrkan att de skulle lägga sig ner på golvet. Jukka hörde inget, men såg hur Elins läppar formade orden “hjälp mig”. Under några sekunder, som kändes som en ocean av tid, såg Jukka rakt in i Elins skräckslagna ögon. Hon var rådjuret i lastbilens starka sken på en mörk vinterväg, som lamslaget stod och väntade på döden. Var är han, artikulerade Jukka så tydligt han kunde och hoppades att hon skulle förstå honom. Med en snabb blick upp till höger signalerade Elin att Stefan fanns uppe på läktaren. Han ville inte släppa Elin med blicken men måste vrida på huvudet för att titta åt det håll Elin visat. Uppe till vänster på läktaren såg Jukka en smal man med hängiga axlar. Han tittade med en ivrig stirrig blick ut över kyrksalen och höll en liten svart dosa i handen. Jukkas första intuition var att det var en telefon, men han insåg snabbt att det var en radiosändare. En sändare med en knapp som var skillnaden mellan liv och död. “Mördaren är på läktaren, jag upprepar, mördaren är på läktaren”, hann Jukka säga innan han såg hur mannen tryckte på knappen. Elins väst gav ifrån sig ett högt pip och två digitala siffror lyste upp mitt på bröstet. 20, 19, 18 tickade de neråt. Jukka lyfte blicken mot Elin som inte längre såg rädd ut. Snarare bestämd. “Ta honom”, sade hon och gav Jukka en sista blick innan hon vände sig om. En sista hälsning till en medmänniska. Jukka förstod först inte vad som hände när Elin rusade iväg mot altaret och skuffade undan de andra som gått i processionen. Johanna lyfte pistolen, men Jukka hann ropa stopp innan hon avfyrade skottet. 11, 10, 9 tickade sekunderna iväg. Hon kommer aldrig att hinna tänkte Jukka och såg ut över folksamlingen som gjorde sitt bästa för att skydda sina huvud mellan bänkraderna. 5, 4, 3. En av vaktmästarna försökte stoppa henne i dörren, men kunde inte hindra hennes framfart. Han drogs istället med henne in i sakristian, som separerades från kyrksalen med halvmeter tjocka stenväggar. Kapitel 99 Torsdag Golvet vibrerade av den plötsliga explosionen. Ett moln av rök, damm och splitter sköts ut genom väggen mot prästernas avskilda rum. Ljuskronan närmast altaret gungade i en häftig pendelrörelse och föll sex meter ner i stengolvet med ett osannolikt brak. Ljudet av fönsterglas som krossades skar genom luften. Sen kom tryckvågen. Jukka slängdes till marken. Han kravlade sig upp på alla fyra och kippade efter andan då luften slagits ur honom. Han tittade upp över kyrksalen och konstaterade att den verkade överraskande oskadd. Elin hade offrat sig själv för att rädda de andra. Hennes blick och hennes sista ord flimrade till framför hans inre syn och han insåg att han måste upp på fötter. Öronen pep obarmhärtigt efter den högljudda smällen, men han anropade ändå de andra via öronsnäckan. “Lystring alla. Lystring. Mördaren får inte fly. Vakta samtliga dörrar”, sade Jukka innan han rusade ner för altargången. Enda vägen ner från läktaren var trappor som kom ner i entrén. Han rusade genom de inre dubbla bakdörrarna men såg ingen människa där. Jukka övervägde vad han skulle göra när han hörde de tunga ytterdörrarna slå fast. Han är redan ute tänkte Jukka och sprang mot utgången. Så fort han kom ut möttes han av ett ymnigt snöfall som gjorde det svårt att se mer än några meter framför sig. Jukkas blick följde en uppsättning fotspår i snön och såg en man som nästan hunnit fram till Hovrättsesplanden. “Herre, varför har du övergivit mig”, ropade mannen. Jukka drog sin pistol och ropade åt mannen att stanna. “Hur kan Herren visa nåd mot dem”, ropade mannen, som stod mitt i snöstormen som nu hunnit bryta ut. Jukka såg hur mannen drog fram någonting svart ur sin jacka och vågade inte vänta. Ett välriktat skott i mannens högra ben fällde honom genast till marken. Seppo och Tanja hade hört skottet avfyras och kom rusande från varsin sida av kyrkan och såg hur Jukka med draget vapen närmade sig mannen. “Ligg still”, ropade Jukka och gick närmare för varje steg. “Det är inte över. Striden är inte slut. Herrens ord skall aldrig förgås”, sade mannen och höll upp en liten svart bibel när Jukka kom fram till honom. Han gav mannen en spark i ryggen så att han föll ner på mage. Jukka hörde hur mannen rabblade någonting osammanhängande medan han fängslade mannen i handklovar. Han antog att mannen på marken inte hörde att han arresterades för morden på Isabella, Markus, Lukas och Elin samt för sprängningen av en halvfull kyrka. Men det skulle nog i sinom tid gå upp för mannen. Jukka tittade upp på sina kolleger. “Var är Johanna”, frågade han. “Hon kommer att klara sig. Hon var närmast explosionen och blev slagen till marken av delar av väggen som rasade, men hon andas och pratar”, sade Seppo. Längre ner på skolhusgatan hördes ljudet av sirener från en kedja av ambulanser som med blåblinkande ljus ilade mot kyrkan. De överröstades bara av ljudet från brandkårens bilar som redan hunnit fram till platsen och påbörjat evakueringen av kyrkobesökarna. Medan Lukas och Tanja drog upp Stefan från marken satte sig Jukka ner på en av parkens bänkar. Han skulle ha svårt att skaka av sig minnet av Elins sista blick. Kvinnan med det stripiga håret och de skräckslagna ögonen. Kvinnan som offrade sig själv. Sen mindes han Anni, som var tillbaka. Och Sakari som varit så ledsen. Och Sophia, ja, Sophia.